För exakt ett år sedan nu så låg man inne på förlossningen och hade värkar och hoppades på att den lille ville komma ut snart. Knatade flåsandes upp och ner i trapporna där på lasarettet för att få lite mer fart i värkarna.. Kan ju säga att det inte var så lätt när man gått upp 35 kilo och kondisen var sämst, men jag gjorde så gott jag kunde -hihi- Allt för att få ut min lilla prins, för vi visste ju redan att det var en kille där inne i magen.
Jag var så inställd på att jag skulle få gå över minst två veckor så jag blev verkligen chockad när jag på morgonen vaknade med riktiga värkar och vi åkte in till förlossningen klockan 9 på morgonen och de sa att vi skulle STANNA KVAR!! Shit vi skulle ju få barn snart!
Snart och snart var ju lite att ta i eftersom att Devin behagade att komma ut 27,5 timme efter att jag vart inskriven på förlossningen. Ut kom han iaf tillslut och jag sa då att jag aldrig mer skulle föda några barn minsann -haha- Nu sitter man här 1 år senare och är gravid igen, nästan gått halva graviditeten dessutom och jag bara längtar efter att föda barn. Visst sjutton gör det ont, men det är det häftigaste jag vart med om i hela mitt liv! Finns nog bannemig ingenting som slår den känslan att få upp sitt barn på bröstet efter en massa timmars smärta och kämpande :) Vad är det egentligen för att få det bästa som finns? Ingenting. Jag skulle göra mycket mer för min lilla skatt, han har visat mig vad äkta kärlek är och lärt mig så mycket. Jag är en mycket starkare, mer självständig och bättre person nu än innan han kom till världen.

Älskar honom över allt annat som finns!! ♥

Imorn är det 1 år sedan du kom till mig, bästa dagen i mitt liv.


//S