Slänger in min förlossningsberättelse med Devin här, kan ju kanske vara kul att jämföra sen hur det kommer gå denna gången.

"Det hela började med att jag vaknade runt fyratiden på morgonen den 10 november och hade riktigt ont i magen. Tänkte då att det vore för bra för att vara sant om det skulle sätta igång på riktigt nu så jag försökte somna om. Det där onda återkom dock först var 16 minut, sen var 8e och det minskade hela tiden. Tillslut klev jag upp för att ta mig en dusch och se om det skulle gå över, men det funkade verkligen inte och efter duschen hade jag värkar var 4-5 minut. David tvingade mig då ringa in till förlossningen för att rådfråga dem om vad vi skulle göra nu. Där tyckte de att jag skulle packa klart BB-väskan med saker som vi kunde behöva och sedan äta lite frukost för att åka dit för en koll.
Vi åkte dit så vi var där runt niotiden på morgonen och då satte de ctg-kurva på mig för att kolla hur täta värkarna var nu. De hade inte minskat mer utan kom fortfarande var 4-5 minut och jag hade öppnat mig 3 cm hittills. Eftersom jag ändå hade såpass ont som jag hade fick jag en spruta med morfin och sen skulle jag upp och knalla så det skulle sätta igång mer på riktigt tyckte de på förlossningen.
Jag och David vankade av och an där på sjukhuset mest hela dagen faktiskt med pauser för ctg-kurva, mat och lite sådär men inget mer verkade hända än de regelbundna värkarna på 3-4 minuters mellanrum. Tillslut på kvällen vid 22 bestämmer sig personalen för att försöka avbryta mitt värkarbete så jag skulle kunna sova på natten för att sedan starta det hela på morgonen dagen efter. Jag fick bricanyl, alvedon och lite mer morfin och lyckades väl tillslut slumra in lite.
Halv fem på morgonen vaknar jag igen av att jag har ruskigt ont i magen och en ny ctg-kurva sätts. Nu är värkarna mycket tätare och gör också en hel del ondare. Har dock bara öppnat mig till 4 cm nu, så det går ganska så segt.
Jag ligger där och har skitont och spyr som en fontän till runt niotiden då jag äntligen får ryggmärgsbedövning och har öppnat mig till 7 cm. Efter den blev det hela iaf lite lindrigare, men inte så mycket. Att det ska ta sån tid innan man får bedövning är juh helt sjukt. Trodde jag skulle dö en svänga där emellan.
Dropp sattes i handen på mig också eftersom jag spytt så sjukt mycket och fick knappt i mig någon vätska på egen hand då värkarna gjorde så ont. Vägrade ändå ta lustgas eftersom jag hört man kan bli yr och spy ännu mer då och det är det värsta som finns.
Värkarna är täta nu och gör snuskigt ont och mitt i en värk bara forsar vattnet ur mig. En ganska konstig känsla faktiskt och jag bara "oj nu blev det lite blött här".
Efter vattenavgången började krystvärkarna komma men jag fick inte krysta än så jag skulle försöka flåsa bort dem. Lättare sagt än gjort. Jag skrek nog mest tror jag än flåsade. Tur David var där och stöttade hela tiden, hade inte kunnat klara det utan honom tror jag.
Tillslut kände de att jag var helt öppen och sa då åt mig att jag fick krysta, men absolut inte skrika för då skulle kraften försvinna.
Mina krystvärkar varade bara ca 20sek och var riktigt täta så jag fick aldrig någon kraft emellan, hann inte ta luft ens nästan. Jag fick värkstimulerande dropp på slutet för att värkarna skulle bli längre, men det hjälpte ingenting. De började på 10ml/h och slutade på 500ml/h, men hade ändå lika korta krystvärkar. Så efter en och en halv - två timmars krystande fick tillslut en doktor sätta sugklocka på lillkillen och sen klippa upp mig så han kom ut för jag var helt totalt slut.
Devin kom ut den 11 november klockan 12.26 och upp på bröstet på en gång och det var en sån mäktig känsla så det går inte ens försöka beskriva. Han skrek dock inte för han hade fått massa fostervatten i halsen så de fick bära iväg honom ganska snabbt för att suga ut det och kolla så allt var bra med honom.
David kom sen in med honom på armen och såg riktigt stolt ut =)

Nu är han äntligen här och vi kan inte vara lyckligare nu.

♥ Devin ♥"

Kopierade den från min tidigare blogg.

//S