Under dagen den 28:e kände jag mig lite olustig i kroppen, inget speciellt egentligen, utan bara allmänt olustig. Typ som att kroppen var rastlös inuti ungefär - lite konstig känsla. Jag gick iaf och la mig runt 22.30 på kvällen för jag var såå sjukt trött och det sista jag tänkte var att det skulle vara så coolt om bebisen ville komma på skottdagen eftersom de andra är födda på "speciella" dagar också. Farsdag och påskdagen.

Vaknade till strax efter klockan 00 och kände lite molande värk och ganska så onda sammandragningar. Tänkte inte mer på det utan försökte somna om, men det gick ju inte. Jag vart ju pirrig i magen - tänk om det var nu det var dags!?
Jag gick efter ett tag och ställde mig i duschen en stund för att se om det skulle underlätta något. Sägs ju att om smärtan försvinner eller minskar då så är det inte dags riktigt än, men det vart tvärtom istället. Ropade på David och bad honom ringa sin mamma som skulle komma och ta hand om barnen om vi skulle åka in. Ringde även in till förlossningen och sa att vi nog borde åka in och vi var så välkomna så!

Kom väl in till förlossningen runt klockan 02 på natten och då sattes det en ctg-kurva på mig. Visade att jag hade regelbunda värkar, men än så länge kunde jag andas mig igenom dem ganska så bra iaf. Satt ett tag med kurvan tills jag kände hur jag vart alldeles blöt! Jag som inte ens hade bytt om till sjukhuskläder vart ju lite chockad. Vattnet gick alltså 02.55 ungefär så efter det fick jag hoppa i sjukhuskläderna - nu skulle det ju verkligen bli barn!!

Jag var inte öppen så mycket när jag kom in, ca 2 cm bara. Fick iaf morfin mot smärtan runt klockan 04.40 och det stillade den väl något iaf. Tog väl hundra powernaps där till morgonkvisten, en mellan varje värk haha. Runt 8.40 kollade de igen och då var jag öppen 4 cm. Kändes som det skulle bli en sjukt låååång och utdragen förlossning.

Sen tilltog smärtan ganska rejält faktiskt och jag som hade bestämt mig för att inte ha någon epidural ville nu verkligen ha en! Masade mig upp till toaletten 9.15 iaf för att kissa lite och passade även på att spy en del (som på alla mina förlossningar). Puh, nu gjorde det riktigt ont. Kunde inte längre andas igenom värkarna utan småskrek mig igenom dem. Barnmorskan skulle sätta dropp för att förbereda för en epidural, men gav mig lustgasen under tiden. Hon kände igen och jag var fortfarande bara öppen ca 4 cm kl. 9.40 men med tunna kanter eller vad hon sa. Trodde jag skulle bryta ihop då med den hemska smärtan jag hade och ingenting hade hänt.. enligt mig.

10.05 var droppet satt och hon skull ringa efter narkosläkaren för att sätta epiduralen när jag plötsligt skriker att jag måste nog krysta. Hon kollar konstigt på mig eftersom att jag bara 25 min tidigare var öppen 4 cm, men hon kände igen och det var fritt fram att krysta! Bebisen hade gjort en rejäl störtdykning kan man säga. Skriker under krystvärkarna med lustgasen som bästa vän så det borde ha hörts till Kristinehamn! Har till och med lite ont över näsan för att jag höll så hårt i masken ;)

10.25 anländer lillprinsen med apgar 10-9-10 och är hur söt som helst och skriker! 3416 gram och 50 cm, helt perfekt. Blev ingen epidural denna förlossningen heller, utan fick klara mig på morfin och lustgas som med de andra barnen. Eller Devin klarade jag mig på bara morfin trots att det tog 36 timmar, men jag vågade inte ta lustgas då.

Jag och lillprinsen mår perfekt nu efteråt, jag behövdes inte sys något alls. Nu ska jag njuta av bebistiden och mina stora prinsar där hemma ♥

Ha en underbar dag allesammans!!