Blev ju som sagt var aldrig någon igångsättning för min del eftersom värkarna aldrig riktigt stannade av.. 5 på morgonen drog de igång med full kraft och då öppnade jag mig snabbt. Krystningarna började runt halv elva tiden och det var det jobbigaste jag varit med om eftersom jag hade jättekort och jättetäta krystvärkar så hann jag aldrig ta i eller vila emellan. När klockan var strax efter tolv så hade jag krystat i ca 2 timmar och då sa jag att jag orkar inte mer, ni får hjälpa mig. Läkaren som var där inne tog fram sugklockan och klippte upp och poff så var Devin ute på 2 röda ;) De hade ju gärna fått hjälpt mig en timme tidigare.. men men.
Devin var helt tyst när de la upp honom på bröstet på mig. Han rörde sig inte och var helt blå! Gissa om jag fick panik och började gråta. Jag skrek tillslut ta bort honom, han är död!!
Då reagerade de och tog tag i honom och sprang ut därifrån, fort gick det. Jag visste ju ingenting eftersom alla bara sprang iväg och jag kunde ju inte direkt springa efter.. men efter en liten stund hörde jag bebisgråt och in kom David stolt gående med Devin i famnen. Det kommer jag aldrig glömma ♥


Världens finaste Devin ♥

Nu är han redan två år och kan en massa saker. Han pratar som en galning, skuttar runt, hoppar i sängen, kan flera färger, har börjat räkna lite smått. Han kan det mesta och lite till som han ska kunna, det är inte många som tror mig när de frågar och jag säger att han bara är två år.. men det är han. Idag har jag varit mamma i två hela år, de bästa åren! :)

Jag ÄLSKAR dig Devin!!
Glöm aldrig det!


Stolt pappa med liten Devin :)