Den stora tuffingen får jag inte ta bilder på om det inte passar honom eller om jag inte lyckas smygta en bild då ;) Han vill bestämma allt. Vi hade iaf mysigt på öppna förskolan. Devin lekte massor med Ellen som vanligt, de är så goa tillsammans de två!

Tänkte att det kan ju vara kul att läsa vad som hände för exakt ett år sedan nu :)

Det hela började med att jag runt klockan fem på morgonen vaknar av en konstig känsla i magen, men jag tänkte inte mer på det utan försökte sova vidare igen. Känslan försvann dock inte och jag kunde inte somna om för det kom värkar med jämna mellanrum. Jag hoppades ju då såklart på att de skulle göra ondare och komma tätare för att få ut bebisen, men det trodde jag inte direkt skulle hända bara för att jag hoppades på det.
Iaf så började det faktiskt göra ganska så ont så jag gick upp och gick omkring lite här hemma, satte på datorn och klockade värkarna som kom med 3-4minuter mellan. Gick in till David och förberedde honom på att vi kanske måste åka in till förlossningen idag. Han flög faktiskt upp för en gångs skull ;)
Jag ringde till förlossningen som tyckte jag skulle testa med en dusch och se om det fortsatte likadant efter eller om det lindrade lite. Jag lydde order och gick och satte mig i duschen, men det blev ingen vidare långvarig dusch vill jag lova för jag fick så ont så jag trodde knappt jag skulle kunna ta mig ut därifrån.
David ringde då sin mamma och bad henne komma hit för att kunna ta hand om Devin, och jag ringde till förlossningen igen och sa att det inte lindrade ett dugg utan snarare gjorde allt värre så jag ville komma in. Det var ju inga problem och vi var så välkomna så :)

Resan dit gick bra och det var bara EN enda bil vi såg på hela vägen dit. Alla låg väl bakis efter påskens firande kanske -fniss- Iaf så ringde jag några då och sa att vi åkte in.

På förlossningen fick vi förlossningsrum direkt eftersom det var mitt andra barn och då kan det tydligen gå riktigt snabbt. Det trodde jag inte på, men var glad för ett rum iaf.
CTG-kurva sattes på mig och jag var öppen tre cm när jag kom in. Efter kurvan var klar hade de tappat upp ett bad till mig och skulle ringa på narkosläkaren för att kunna sätta eda på mig som jag verkligen ville ha! Badet var jätteskönt, men värkarna gjorde så satans ont då så det blev inte långvarigt där heller direkt. Var en pärs att knata de få metrarna mellan badet och förlossningsrummet. Hade en sån gågrej man kunde hänga på och det var tur det för jag gick väl typ 5cm i minuten med de värkarna jag hade -fy-
När jag kom in till förlossningsrummet igen var jag öppen 5 cm ungefär och fick då det hemska beskedet om att narkosläkaren inte skulle kunna komma till mig på EN TIMME!!! Gissa om jag bröt ihop!? Jag grät som en liten unge och trodde jag skulle dö. Barnmorskan tyckte jag skulle testa lustgasen, men jag var väldigt skeptisk eftersom jag hört att man kan må illa av den och jag är så jävla rädd för att spy. Iaf så satte hon på lägsta möjliga och jag testade faktiskt till slut. Var inte så läskigt som jag hade trott, men jag spydde ju.. fast det var nog mer för att bebisen kom förbi spinae eller vad det heter och inte för att jag tog lustgas.
Hon höjde iaf tillslut lustgasen men jag skrek och grät av smärta ändå tills narkosläkaren kom dit. Hon kom och satte min eda klockan 10:47 ungefär och Vilde är född 11:04 så jag hade inte ett piss användning av den!! Precis som det var med Devin, men som tur är så kom ju Vilde iaf ut betydligt snabbare. Behövde krysta ca 4-5 gånger sen var han ute.

När han kom ut var man ju såå nyfiken på vad det var för något även om jag hela tiden haft på känn att det var en pojke till. Jag bara skrek ut "åhh det är en pojke, jag har fått en pojke till och han SKRIKER" =) Jag var helt överlycklig över att han skrek och kunde komma upp på mitt bröst direkt. Han var inte blå och stilla som Devin var utan han rörde sig och lät. -lycka- All smärta i världen försvinner den stunden och man är bara såå lycklig, det är värt allting det där. Han tog även bröstet på en gång och har sugit nästan nonstop sen dess ;)

Var en snabb och smärtsam förlossning, men jag överlevde och jag känner mig så pigg nu. Sprack ingenting heller och är väl det som gör att man känner sig så pigg nu. Kunde ju typ inte röra mig efter Devin var född för jag var sydd så mycket där de klippte mig.

Jag är nöjd!